För tredje året i rad är det dags för Medusa Games att recensera året som gått. Eftersom hela den svenska rollspelsrörelsen verkade ha gått i ide känns det onödigt att säga något. Därför hoppar vi direkt till "Årets" lista.
Årets produkt: Drakar och Demoner Brädspelet.
Årets hemsida: Piruett.
Årets besvikelse 1 : Att inget nytt rollspelsmaterial kom från Riotminds.
Årets besvikelse 2 : Att ingen ljusning syns på den svenska rollspelsmarknaden.
Årets trudvangfilm: Outlander.
Årets mest saknade: Riotminds.
Årets rollspelssnacks: Polly Original.
Årets mest ospelbara yrke: Lönnmördare.
Årets tråkigaste forum: Fanmaterial.
Årets vi vill ha mer av: Theo, Magnus, Anders, Dante, Seter, Brandt, Bergting, Tapia, Bonner och alla andra eldsjälar som lyst med sin frånvaro.
Gott Nytt År önskar Jörgen "Klaatu" Karlsson
torsdag 31 december 2009
onsdag 9 december 2009
De 5 bästa DoD-Äventyren från Äventyrsspel i A5 format!
Inspirerad av bloggen Piruett kände jag att det dags för mig att konstruera en egen rollspelslista av något slag. Jag bestämde mig ganska fort för att det måste vara en lista som baseras från åren 1984-1990 då jag var som aktivast i hobbyn. Jag bestämde också att rangordna alla de äventyr som tagit mig till en värld långt borta där det är sagornas, äventyrens och lägereldarnas tid. För att minska urvalet något så har jag valt att bara ta med äventyr som publicerades i det charmiga A5-formatet som vi 70-talister minns så väl. Nog bjäfsat. Jag presenterar härmed min högst personliga lista: De 5 bästa DoD-Äventyren från Äventyrsspel i A5 format! Jag utfärdar en allmän spoilervarning från och med nu.
/ Klaatu
5. Spindelkonungens Pyramid
På en hedrande femte plats hittar vi äventyret Spindelkonungens Pyramid, det första riktiga Drakar och Demoner äventyret som jag någonsin spelade. Vad kan man egentligen säga om denna klassiker med det gräsliga lilafärgade omslaget (jag pratar om den andra upplagan)? Man kan börja med att säga att jag inte vet hur många gånger som jag har givit mig ner i pyramiden på jakt efter de tre jadestatyetterna som sägs finnas gömda någonstans i dess mörka inre. Otaliga gånger har jag stridit mot klassiska fiender som demonen Träsck (som gömde sig under ett pappgolv), ett gelemonstret (som tog formen av en enorm pengahög) och jättespindeln Lepera (som med god marginal var det vidrigaste man någonsin sett). Jag minns att alla mina polare gillade svartalfen iGunther medan min egen favorit var den nu bortglömde Puutch (en spindel/människa-hybrid) som hade till uppgift att polera en metallstång som löpte genom hela pyramiden. Anledning till att vi kunde spela äventyret så många gånger var att vi hela tiden fick råpisk av fienderna och dog så att vi helt enkelt fick börja om från början. En annan sak som just slog mig är hur man tog sig in i pyramiden. Jag kan inte minnas att vi någonsin löste den mördande svåra gåtan som fick den stora stenskivan att glida upp. Vi måste ha haft en väldigt snäll spelledare eftersom vi alltid på något sätt till slut tog oss in. Att han sedan lät rollpersonerna dö på löpande band är en annan diskussion. Jag måste slutligen säga att Spindelkonungens Pyramid var ett utmärkt första äventyr. Det lärde mig allt om hur rollspelande går till och att allt inte kan lösas med brutalt våld.
4. Havets Vargar
På en kanske litet oväntad fjärde plats hittar vi äventyret Havets Vargar. I detta äventyr befann man sig inte i någon fantasyvärld som Ereb Altor utan i Europa under vikingatiden. Man kan redan nu se att Äventyrsspel börjar få ordning på grejorna. Omslaget var en cool fyrfärgsbild på en viking med en blodig yxa. Layouten är också betydligt bättre och det finns till och med en bård högst upp på varje sida. I detta äventyr skulle man tillsammans med kaptenen Erik Järnnäve bege sig till Spanien på plundringståg. Det fanns också en riktig "plot" om en spansk storman vid namn El Jabato men han glömdes hela tiden bort eftersom man var en viking som skulle plundra. Här fanns det inte tid för några långtråkiga bihandlingar. Färden började i norska Kaupang där det fanns både tjuv- och magikergille som man kunde besöka. Efter några tråkiga dagar i staden gick man ombord på kapten Järnnäves vikingaskepp och for iväg. Väl framme i Spanien letade man sig fram till en rövarhövdings fäste som man skulle plundra. Jag minns inte mycket av själva fästningen förutom ett rum som kallades - Brunnarnas sal. Detta var ett rum med sex brunnar med olika egenskaper. Jag minns fortfarande än idag hur jag firade ner en hink i en av brunnarna och hur en likätare som levde på botten ryckte ner mig i djupet. Det hela slutade med att min tappre rollperson själv förvandlades till en likätare som lämnade kvar av de övriga rollpersonerna för att ruttna. Detta är nog min näst mest klassiska rollpersonsdöd genom tiderna. Den mest klassiska skedde i ett Mutant-äventyr men det är en helt annan historia. Efter att fästningen var plundrad brände man ner den till grunden och reste hem.
3. Dimön
Bronspengen på listan knips av det kanske mest klassiska äventyret av dem alla nämligen Dimön. Jag kan lätt säga att detta äventyr är det som jag spelat flest gånger. Till utformning dryper äventyret av klassiska element. Först köper man en karta på ett värdshus, därefter följer en färd till Dimön med slumpmässiga händelser (prassel i snåren m.m.) för att man slutligen kommer fram till ett traditionellt underjordiskt komplex som måste undersökas. Komplexet består av två nivåer och tog man sig förbi schacksalen på den andra nivån hade man gjort en riktig prestation. Det betydde nämligen att man besegrat grottrollet Okvir och demonen Akrae, två av de mest klassiska karaktärerna i Drakar och Demoners historia. I schacksalen var man för övrigt tvungen att gå på rätt plattor för att inte utlösa någon av de dolda armborstfällorna. Det var svårt för oss att ta sig förbi rummet utan att bli träffat av en pil tills någon i vår grupp kom på den geniala idén att låta en av rollpersonerna utlösa alla fällorna genom att skydda sig bakom två stora sköldar. Efter att karatekunniga skelett, demonen Khaa (med sina urlätta gåtor) och en bunt nya fällor klarats av kunde man återvända hem med skatten. Det roliga med Dimön var att en hel by följde med sist i äventyret. En by som man kunde bo i. Jag minns att vi tiggde helande elixir av eremiten Mifalodor (som bodde en bit utanför byn), jag minns att vi fruktade att fogden skulle ta våra skatter och jag minns den undersköna Vagnhild. Jag minns också att vi aldrig hittade det där jävla drakdödarsvärdet som fanns gömt i byns stenkapell, grrr.
2. Rösten från Forntiden
Så nära men ändå så långt borta. På andra plats hittar vi äventyret Rösten från Forntiden. Detta äventyr var till Drakar och Demoner Expert och ett riktigt höjdaräventyr fullt av spänning och överraskningar. Jag spelade äventyret efter att jag kommit ut ur fasen "döda alla och sno deras pengar" vilket gjorde att jag hade en "seriösare" inställning till rollspelandet. Eftersom äventyret var till Expert så kunde man göra sin rollperson mer personlig. Tro nu inte att jag utnyttjade detta, jag spelade som vanligt en krigare av något slag med få färdigheter och max på slagsvärd och finna dolda ting (FV 15 typ). Dock så spelade en av mina vänner en munk som hade många färdigheter med FV 3-8. Det betydde att i alla moment av äventyret som inte var inriktad på strid så var det munken som stod i centrum eftersom han hade ett färdighetsslag att slå. Min bistre krigare fick bittert hålla sig i bakgrunden och bara se på. Jag minns än idag att jag var litet avundsjuk på min vän och hans "geniala" rollperson. Därför tog vi andra tillfället i akt och lät munken dö under ett speltillfälle när min vän inte kunde närvara (he-he-he). I äventyret får man uppdraget att finna tre föremål av ett spöke (väldigt originellt på sin tid). De tre föremålen finns i tre olika grottkomplex som måste undersökas och röjas upp på klassiskt maner. Det som var extra roligt i äventyret var att man var tvungen att hyra en båt av någon kapten i hamnstaden Faltrax. Beroende på hur mycket man var villig att betala kaptenen fick man olika reaktioner som var minst sagt roliga (kaptenen tittar oförstående på rollpersonerna och ber dem dra dit pepparn växer). På tal om Faltrax så bestod staden av 34 byggnader varav 4 var värdshus (jag undrar hur de gick runt med det knapra befolkningsunderlaget?). För övrigt minns jag inte om det var slottet El Nhassiv eller Falkön som var roligast att undersöka. De hade båda sin charm med trollkarlar, orcher och odöda tjänare. Jag minns dock att vi fann föremålet i Kungarnas Gravtempel direkt vilket gjorde vår spelledare minst sagt förvånad och inte litet sur. Jag tror att han hade planerat något speciellt. Jag hoppas att nyare spelare får chansen att spela detta äventyr för det kommer garanterat att bli ett minne för livet.
1. Döda Skogen
En lång trumpetfanfar. Etta och överlägsen vinnare är äventyret Döda Skogen, första delen i trilogin Ärans Väg. Vad kan man säga om detta äventyr som har allt. Ett äventyr som kryllar av minnesvärda karaktärer och platser. Jag nämner bara minotaurerna Grim och Grum, kentauren Ketolus, den svart riddaren, trollkarlen Vindhand, den fagra Elusia, orchen Svarthand, kummelgastarnas grav, Vindarnas tempel, Vindhands underjordiska komplex, orchgrottorna och självfallet Maktens Portar. Det som gjorde Döda Skogen så unikt var att det var det första äventyret som man kunde göra litet som man ville. De tidigare äventyren bestod bara av en färd till ett grottkomplex som sedan skulle plundras. Här kunde man själv bestämma var man skulle bege sig och vad man skulle undersöka. Dessutom kunde många av händelserna lösas med list istället för kallt stål vilket också var uppfriskande. Detta var faktiskt revolutionerande på sin tid. Äventyret går ut på att rollpersonerna ska finna tre föremål som öppnar Maktens Portar. De tre föremålen är en svart respektive vit pärla samt ett snäckhorn. Föremålen finns utspridda i Döda Skogen och det är rollpersonernas uppgift att hitta dem. Att försöka berätta om klassiska stunder i rollspelandet av detta äventyr känns meningslöst. De är så många och så frapperande att de bara kan upplevas genom att vara där. En annan sak som var roligt med äventyret var att världen kändes större, man kunde höra rykten om krig bortom bergen, man kunde träffa krigare från detta krig och man kunde höra urgamla legender från tiden innan människan då alver, dvärgar, jättar och halvlängdsmän vandrade fritt i världen. Döda Skogen är nog Äventyrsspels största fullträff och jag kan bara buga och bocka för konstruktörerna av detta äventyr. Synd bara att uppföljarna var så kassa. Nu var jag allt litet orättvist. Jag ska istället vara ärlig och säga att Maktens Portar (del 2) var helt okej medan Mörkets Hjärta (del 3) sög apballe. Vill ni ha ett minne för livet, rollspela Döda skogen, ett äventyr för alla generationer.
/ Klaatu
5. Spindelkonungens Pyramid
På en hedrande femte plats hittar vi äventyret Spindelkonungens Pyramid, det första riktiga Drakar och Demoner äventyret som jag någonsin spelade. Vad kan man egentligen säga om denna klassiker med det gräsliga lilafärgade omslaget (jag pratar om den andra upplagan)? Man kan börja med att säga att jag inte vet hur många gånger som jag har givit mig ner i pyramiden på jakt efter de tre jadestatyetterna som sägs finnas gömda någonstans i dess mörka inre. Otaliga gånger har jag stridit mot klassiska fiender som demonen Träsck (som gömde sig under ett pappgolv), ett gelemonstret (som tog formen av en enorm pengahög) och jättespindeln Lepera (som med god marginal var det vidrigaste man någonsin sett). Jag minns att alla mina polare gillade svartalfen iGunther medan min egen favorit var den nu bortglömde Puutch (en spindel/människa-hybrid) som hade till uppgift att polera en metallstång som löpte genom hela pyramiden. Anledning till att vi kunde spela äventyret så många gånger var att vi hela tiden fick råpisk av fienderna och dog så att vi helt enkelt fick börja om från början. En annan sak som just slog mig är hur man tog sig in i pyramiden. Jag kan inte minnas att vi någonsin löste den mördande svåra gåtan som fick den stora stenskivan att glida upp. Vi måste ha haft en väldigt snäll spelledare eftersom vi alltid på något sätt till slut tog oss in. Att han sedan lät rollpersonerna dö på löpande band är en annan diskussion. Jag måste slutligen säga att Spindelkonungens Pyramid var ett utmärkt första äventyr. Det lärde mig allt om hur rollspelande går till och att allt inte kan lösas med brutalt våld.
4. Havets Vargar
På en kanske litet oväntad fjärde plats hittar vi äventyret Havets Vargar. I detta äventyr befann man sig inte i någon fantasyvärld som Ereb Altor utan i Europa under vikingatiden. Man kan redan nu se att Äventyrsspel börjar få ordning på grejorna. Omslaget var en cool fyrfärgsbild på en viking med en blodig yxa. Layouten är också betydligt bättre och det finns till och med en bård högst upp på varje sida. I detta äventyr skulle man tillsammans med kaptenen Erik Järnnäve bege sig till Spanien på plundringståg. Det fanns också en riktig "plot" om en spansk storman vid namn El Jabato men han glömdes hela tiden bort eftersom man var en viking som skulle plundra. Här fanns det inte tid för några långtråkiga bihandlingar. Färden började i norska Kaupang där det fanns både tjuv- och magikergille som man kunde besöka. Efter några tråkiga dagar i staden gick man ombord på kapten Järnnäves vikingaskepp och for iväg. Väl framme i Spanien letade man sig fram till en rövarhövdings fäste som man skulle plundra. Jag minns inte mycket av själva fästningen förutom ett rum som kallades - Brunnarnas sal. Detta var ett rum med sex brunnar med olika egenskaper. Jag minns fortfarande än idag hur jag firade ner en hink i en av brunnarna och hur en likätare som levde på botten ryckte ner mig i djupet. Det hela slutade med att min tappre rollperson själv förvandlades till en likätare som lämnade kvar av de övriga rollpersonerna för att ruttna. Detta är nog min näst mest klassiska rollpersonsdöd genom tiderna. Den mest klassiska skedde i ett Mutant-äventyr men det är en helt annan historia. Efter att fästningen var plundrad brände man ner den till grunden och reste hem.
3. Dimön
Bronspengen på listan knips av det kanske mest klassiska äventyret av dem alla nämligen Dimön. Jag kan lätt säga att detta äventyr är det som jag spelat flest gånger. Till utformning dryper äventyret av klassiska element. Först köper man en karta på ett värdshus, därefter följer en färd till Dimön med slumpmässiga händelser (prassel i snåren m.m.) för att man slutligen kommer fram till ett traditionellt underjordiskt komplex som måste undersökas. Komplexet består av två nivåer och tog man sig förbi schacksalen på den andra nivån hade man gjort en riktig prestation. Det betydde nämligen att man besegrat grottrollet Okvir och demonen Akrae, två av de mest klassiska karaktärerna i Drakar och Demoners historia. I schacksalen var man för övrigt tvungen att gå på rätt plattor för att inte utlösa någon av de dolda armborstfällorna. Det var svårt för oss att ta sig förbi rummet utan att bli träffat av en pil tills någon i vår grupp kom på den geniala idén att låta en av rollpersonerna utlösa alla fällorna genom att skydda sig bakom två stora sköldar. Efter att karatekunniga skelett, demonen Khaa (med sina urlätta gåtor) och en bunt nya fällor klarats av kunde man återvända hem med skatten. Det roliga med Dimön var att en hel by följde med sist i äventyret. En by som man kunde bo i. Jag minns att vi tiggde helande elixir av eremiten Mifalodor (som bodde en bit utanför byn), jag minns att vi fruktade att fogden skulle ta våra skatter och jag minns den undersköna Vagnhild. Jag minns också att vi aldrig hittade det där jävla drakdödarsvärdet som fanns gömt i byns stenkapell, grrr.
2. Rösten från Forntiden
Så nära men ändå så långt borta. På andra plats hittar vi äventyret Rösten från Forntiden. Detta äventyr var till Drakar och Demoner Expert och ett riktigt höjdaräventyr fullt av spänning och överraskningar. Jag spelade äventyret efter att jag kommit ut ur fasen "döda alla och sno deras pengar" vilket gjorde att jag hade en "seriösare" inställning till rollspelandet. Eftersom äventyret var till Expert så kunde man göra sin rollperson mer personlig. Tro nu inte att jag utnyttjade detta, jag spelade som vanligt en krigare av något slag med få färdigheter och max på slagsvärd och finna dolda ting (FV 15 typ). Dock så spelade en av mina vänner en munk som hade många färdigheter med FV 3-8. Det betydde att i alla moment av äventyret som inte var inriktad på strid så var det munken som stod i centrum eftersom han hade ett färdighetsslag att slå. Min bistre krigare fick bittert hålla sig i bakgrunden och bara se på. Jag minns än idag att jag var litet avundsjuk på min vän och hans "geniala" rollperson. Därför tog vi andra tillfället i akt och lät munken dö under ett speltillfälle när min vän inte kunde närvara (he-he-he). I äventyret får man uppdraget att finna tre föremål av ett spöke (väldigt originellt på sin tid). De tre föremålen finns i tre olika grottkomplex som måste undersökas och röjas upp på klassiskt maner. Det som var extra roligt i äventyret var att man var tvungen att hyra en båt av någon kapten i hamnstaden Faltrax. Beroende på hur mycket man var villig att betala kaptenen fick man olika reaktioner som var minst sagt roliga (kaptenen tittar oförstående på rollpersonerna och ber dem dra dit pepparn växer). På tal om Faltrax så bestod staden av 34 byggnader varav 4 var värdshus (jag undrar hur de gick runt med det knapra befolkningsunderlaget?). För övrigt minns jag inte om det var slottet El Nhassiv eller Falkön som var roligast att undersöka. De hade båda sin charm med trollkarlar, orcher och odöda tjänare. Jag minns dock att vi fann föremålet i Kungarnas Gravtempel direkt vilket gjorde vår spelledare minst sagt förvånad och inte litet sur. Jag tror att han hade planerat något speciellt. Jag hoppas att nyare spelare får chansen att spela detta äventyr för det kommer garanterat att bli ett minne för livet.
1. Döda Skogen
En lång trumpetfanfar. Etta och överlägsen vinnare är äventyret Döda Skogen, första delen i trilogin Ärans Väg. Vad kan man säga om detta äventyr som har allt. Ett äventyr som kryllar av minnesvärda karaktärer och platser. Jag nämner bara minotaurerna Grim och Grum, kentauren Ketolus, den svart riddaren, trollkarlen Vindhand, den fagra Elusia, orchen Svarthand, kummelgastarnas grav, Vindarnas tempel, Vindhands underjordiska komplex, orchgrottorna och självfallet Maktens Portar. Det som gjorde Döda Skogen så unikt var att det var det första äventyret som man kunde göra litet som man ville. De tidigare äventyren bestod bara av en färd till ett grottkomplex som sedan skulle plundras. Här kunde man själv bestämma var man skulle bege sig och vad man skulle undersöka. Dessutom kunde många av händelserna lösas med list istället för kallt stål vilket också var uppfriskande. Detta var faktiskt revolutionerande på sin tid. Äventyret går ut på att rollpersonerna ska finna tre föremål som öppnar Maktens Portar. De tre föremålen är en svart respektive vit pärla samt ett snäckhorn. Föremålen finns utspridda i Döda Skogen och det är rollpersonernas uppgift att hitta dem. Att försöka berätta om klassiska stunder i rollspelandet av detta äventyr känns meningslöst. De är så många och så frapperande att de bara kan upplevas genom att vara där. En annan sak som var roligt med äventyret var att världen kändes större, man kunde höra rykten om krig bortom bergen, man kunde träffa krigare från detta krig och man kunde höra urgamla legender från tiden innan människan då alver, dvärgar, jättar och halvlängdsmän vandrade fritt i världen. Döda Skogen är nog Äventyrsspels största fullträff och jag kan bara buga och bocka för konstruktörerna av detta äventyr. Synd bara att uppföljarna var så kassa. Nu var jag allt litet orättvist. Jag ska istället vara ärlig och säga att Maktens Portar (del 2) var helt okej medan Mörkets Hjärta (del 3) sög apballe. Vill ni ha ett minne för livet, rollspela Döda skogen, ett äventyr för alla generationer.
tisdag 8 december 2009
En nostalgitripp utan dess like!
Här om dagen råkade jag surfa in på en för mig okänd blogg med det något kryptiska namnet: Piruett. Science Fiction, Fantasy och Allmäna Nörderier - Sedan 2007. Småintresserat började jag läsa och inom kort kunde jag konstatera att denna blogg var en veritabel guldgruva av rollspelsnostalgi. Tre dagar senare har jag plöjt igenom en mängd inlägg, diskussioner, tankar, tokerier, nörderier, kommentarer och gud vet vad. Jag verkar dessutom bara ha skrapat på ytan av allt denna bloggs skapare, en man vid namn Magnus Edlund, har skrivit. Det finns med andra ord mycket kvar att njuta av och inte bara rollspelsrelaterat. Tack vare denna blogg har jag skrattat, häpnats och kommit ihåg en svunnen tid då rollspel var guld och allt annat i bästa fall var silver. Bloggen innehåller bl.a. recensioner på varje Sinkadus, Svergies första rollspelstidning, som någonsin givits ut med en mängd bilder och personliga kommentarer. Jag verkligen gapflabbade och vred mig på golvet av skratt när när jag läste om Gekkon, Vaginakartan (till Radagasts hopp), Piratankor, Bystiga omslagsdonnor, insändarklassikern Vashna mot Sauron, Drakparty och en rad andra Sinkadusrelaterade tokigheter. Galna rollspelslistor kryllar det också av på bloggen, har följer några exempel: De 10 gubbigaste svenska rollspelsomslagen, De 10 coolaste monstren i den svenska rollspelshistorien, De 10 mest galna rollspelsomslagen och De 10 fetaste slutbossarna i Drakar och demoner. Man får med andra ord äntligen veta hur högt Blodughadda rankas bland DoD:s ärkeskurkar genom tiderna. Förutom allt detta finns det en massa roliga artiklar som: Vad hände 1992, Omröstning om det snyggaste Sinkadusomslaget, Ankor genom tiderna, Rollspelsomslag från en tid som inte fanns och mycket mycket mycket mer. Behöver jag ens nämna att Piruett är storfavorit att ta hem titeln årets hemsida? Jag rekommenderar varmt alla 70-talister (och övriga för den delen) att besöka Piruett omgående för en nostalgitripp ni sent ska glömma. Tack för alla skratt, Magnus!
/ Klaatu
• Piruett
/ Klaatu
• Piruett
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)